Varvet, loppet, skottet.

Jodå, det var tänkt att detta skulle handla om löpning.
Vi kom ju hem ifrån Turkiet på fredagen, sen i Lördags 06:00 så styrde jag, Alec och Elin bilen emot Göteborg. Det var dags för min allra första halvmara.
Jag var lite nervös, men ändå inte på samma gång. Det var mest upplevelsen jag var ute efter, att få delta i detta stora spektakel. Och så ville jag såklart genomföra en halvmara. 21,1 km. Det är långt.
Vi hade ju iaf vädret med oss, eller inte. Jag hade ju önskat lite sämre väder, med solen stod högt i all sin prakt. Jaja, det var iallafall inga 35 grader som jag vart van vid.

Alec hann ju både starta och springa i mål innan det var dags för mig. Så när jag stod i min enormt stora startgrupp så lyckades han hitta mig. "Taaaa de lugnt!!" Var rådet jag fick, uppförsbackar och varmt som attans. Och det gjorde jag. Jag vågade inte riktigt ta i, jag ville ju springa hela tiden utan att stanna. Så jag började lugnt, njöt av stämningen, omgivningen, känslan. Att springa över den stora bron, runt Göteborg, det var häftigt!
Dock vart jag så jäkla kissig så jag sprang runt hela 1: a milen och tänkte "faen ska jag göra"! Där var några bajjamajjor vid vatten stationerna, men där var ju typ 4-5 tjejer i kö. Nej, det hade tagit för lång tid. Så till slut vid km 14 så hade nöden ingen lag. Jag avvek ifrån ledet och hittade några buskar. Anledningen till att jag ens nämner det i bloggen är för att jag har väldigt svårt för utomhuskisseri, så det var ett stort steg för mig. Men snabbt gick det!
Ont i fötterna, lite mör i benen, men konditionen höll i sig. Och på upploppet så spurtade jag i 4:30, det fanns krafter kvar.

Och när jag väl stannade, efter 2 timmnar och 23 minuter så höll jag nästan på att falla ihop. Varför vet jag inte riktigt. Jag hade egentligen ingen tanke om tiden, målet var att komma i mål. Men jag tänker ändå nu i efterhand att jag kunde tagit i liiiite mer. Fått en bättre tid. 

Det var en galet kul upplevelse, och jag är definitivt stolt över mig själv som genomförde det. 

Men blödande fötter och pajade naglar så stapplade vi oss mot bilen och körde tillbaka till Skåne land. 

Igår så var det dags för tjejloppet. Vår ena chef är väldigt engagerad i sånt där'nt, och han anmäler oss mer än gärna att vara med, härligt! Jag hade inte bestämt mig om jag skulle springa eller promenera. Alec jobbade kväll och jag tog bussen in med tjejerna. Mie å Lova skulle promenera så dom tog tjejerna med sig medan jag sprang.

Det kändes ganska lätt, för att vara första passet sen varvet. Men jag hade lite ont i knäna. Jag sprang på 27 minuter och 23 sek ca. Men jag kände ändå att jag varit försiktig och sparat på krafterna. 

Bästaste chefen stod för återhämtning och bjöd på grillad korv direkt efter målgång. Hejja Fantasi och Darins! 

Sen tog vi bussen hem igen, snabbt i pyjamas och välling och sen en dusch och säng för mig.

Klockan ringde 4 idag, fredag på fantasi. 

För att sväva ut lite så har jag precis upptäckt Podcast appen. Jag älskar det! Så imorse när jag cyklade till staden för att öppna cafet så lyssnade jag på Fredrik&Filips podcast som handlade om en massa roliga saker, skrattar högt för mig själv och finner det väldigt rogivande. 

Fulls ös med sis iaf hela fredags förmiddagen och Lova ansluter vid 11 tiden, i love it.

Efter jag stämplat ut så lyssnar jag färdigt på podcasten på cyklturen hem. Sen hämtar jag två glada barn som ser fram emot helg! 

Jag och Alec gör oss iordning för att åka i till Tivoliparken igen, denna gången för startskottet. Planen för mig var att satsa lite mer här. Tidsmässigt alltså. Men nej, det blev inte så ikväll heller. Det var en jätte fin runda genom Kristianstad och en massa publik som hejade. Men kroppen kändes trött, hur mycket jag än tänkte att jag ville "ta i", så hände det inget. 

Mitt PB på 25:15 var iaf långt borta. Det slutade på 28:13. 

Jag får vara nöjd att jag har varit ute och rört på mig. Hejjat fram min sambo som sprang 1 mil utklädd till Batman. I know, he's crazy.

Träffat folk, lekt med barnen i parken, stämningen. Ja, jag får vara nöjd med det. 

Men. Jag tror jag kommer att anmäla mig till Malmö halvmara senare i år. För en andra chans. Jag har svårt svårt att hänge mig totalt åt något. Göra det som krävs för att bli bättre, och bättre. Jag skulle aldrig kunna bli en sån Rocky, som springer upp och ner för trapporna till Eye of the tiger och kämpar för att bli bäst. Jag har alldeles för dåligt tålamod. Och gott om högmod.. Jag har alltid haft en känsla av att "jag klarar det nog ändå". Det kan vara bra, att tro på sig själv. Men ibland så måste man helt enkelt satsa lite mer, om man vill lite mer. 

Nej, hopp i säng, även lördags morgon ringer klockan 5 och väcker mig.. Sov gott!